Den nya massakern
Agencia Pelota de Trapo
LatiCes översättare: Hanna Rosendahl
Pergaminomassakern har skett ännu en gång i området Esteban Echeverría, och ingen från Comisaría 3° hålls ansvarig.
Skriken och bönerna, bedjandet efter hjälp från de sju personer som dog i branden på en av Pergaminos polisstationer gör sig hörda i skriken och bönerna, bedjandet efter hjälp hos de sex häktade individer som tidigare dukade under för den brand som statens delaktighet och nonchalans hade anlagt. Miguel Angel Sánches (31 år), Elías Soto (20 år), Jeremías Rodríguez (19 år), Jorge Ramírez (30 år), Eduardo Ocampo (60 år) och Juan Lavanda (59 år) dog i branden som staten aldrig släckte, de dog i en cell som var ämnad för tio personer men som fyllts med 27, de dog i ett häkte som i lagens ögon borde vara stängt.
De dog utanför lagen, i avsaknad av en dom.
Det finns dödsfall som spelar mindre roll än andra, det finns liv som är värda mindre än andra. De som satt häktade, olagligt, på Esteban Echeverrías nedlagda polisstation bad efter hjälp, de skrek desperat och fick tystnad, institutionellt hån, till svar. Precis som det som skedde drygt ett år sedan i Pergamino och 14 år tidigare i Quilmes-distriktet.
Stängda och låsta dörrar, avstängt vatten och så gjorde sig det institutionella våldet tydligt igen. Den dagliga, strukturella tortyren i våra fängelser är gemensam valuta. Barnen från socioekonomiskt utsatta områden samlas på hög, högar av död och glömska, i packade celler, i häkten som befinner sig långt från svängdörrar. Den ledande allmänna opinionen fortsätter ändock att rättfärdiga dödsstraffens och de eviga fängelsernas existens. För barnen från arbetarklasskvarteren som överlever tiden i fängelse är varken svängdörrar eller rättvisa verklighet: sextio procent av de som hålls fängslade är inte dömda, en demagogisk strafform, sägs det.
Man närmar sig problemet med osäkerheten från ett fragmenterad och tendentiös paradigm. Problemet kommer först kunna lösa sig om man istället har ett storskaligt och strukturellt synsätt i frågan. Vid första anblick förefaller det som att osäkerheten vore avhängig den kriminella handlingen i sig: ett rån, ett mord, narkotikahandeln.
Men man förminskar problemet till faktumet i sig självt, man beskriver det uppenbara och gömmer det fördolda. Det sker ett systematiskt utvalt av de kroppar som, redan innan de är födda, med ett mått tur kommer befolka fängelserna om inte en pistolkula hinner frånta dem deras jordliga liv innan dess. Majoriteten av fängelseinterner dör innan de fyller trettio, en livets stig som väntar dem redan från barndomen. Redan i ung ålder har olika yttre omständigheter förvägrat dem friheten. Majoriteten av fängelseinternerna är inte bara i samma ålderskategori utan delar också samma historia, samma levnadsförhållanden, samma utanförskap och samma ilska. Många av dem får namn och identitetshandlingar först då de hamnar bakom lås och bom.
Massakrerna hopar sig och för de flesta fortsätter det vardagliga livet som en bedövad pilgrimsfärd, sovande, subjektivt koloniserad. Det är bara ett fåtal som bryr sig om ekot av skriken från de tusen och åter tusen ungdomar som sitter fångna mellan fyra väggar, på polisstationer eller i häkten. De ska betala, utropar de från den förkastliga moralens altare. Låt dem dö, hörs det från konservatismens ideologiska kanon.
Enligt vittnesmål från de överlevande vred poliserna på stationen i Estevan Echeverría om nyckeln till vattenlåset för att kunna njuta av spektaklet, av smärtan i levande, brinnande kött och av massakern som sanktioneras av staten. Samtidigt lät poliserna höra ett "Låt dem brinna som de råttor de är".
Flera: Nyheter