Så långt ifrån underverket
Agencia Pelota de Trapo
LatiCes översättare: Laila Saleh
Argentina. Alvar Núñez Cabeza de Vacas ögon skymtade först regnbågen. Solen visade upp sitt spel av förförelse och det blandades med en våldsam regnskur som släpptes lös och hoppade runt från 80 meters höjd. Han kunde inte stänga ögonen på flera timmar efter vad han hade sett.
Alvar Núñez kände aldrig till den geologiska förkastningen som hundra tusen år tidigare hade gett upphov till vattenfallen. Femhundra år efter att guvernören Maurice Closs, på den vackra röda jorden där barnen blev sjuka och dog på grund av näringsbrist, firade underverket. Guaraníerna säger, även om ingen lyssnar på dem, att en gud som var svartsjuk på den vackra Naipú, som han var hopplöst förälskad i, hällde ner vattnet i ren kallsinnighet. Naipú föredrog en dödlig och flydde med sin älskare i en kanot. Guden, som grät heliga tårar, släppte i sin vrede loss vattnet för att hejda dem.
45 graders värme redan i november. De instängda folken från det andra landet torkar pannan med spruckna händer och söker efter vattnet med saltläppar i de små vattenpölarna och i kranen varifrån knappt en enda välsignad droppe bryter fram. Lika sällan som turen bryter fram. I Salta och i Catamarca är vattnet en önskedröm när det kokar mitt på dagen.
Öster om Tartagal, under de mest brännande månaderna år 2011, dog ett dussin barn på grund av undernäring. Uttorkade, med revbenen exponerade i luften, drickandes brunt vatten, ätandes svartaktigt bröd, i ren fördömelse sedan deras ankomst. Betalandes för vem vet vems ursprungliga fel genom historien, Wichibarn, föräldrar utan land, upphört från hemlandet, bortglömda, utan ägendomar. I dessa dagar skär barnen sönder sina fötter med den skarpa marken och de målar sina ansikten med subtil lera, med svett och damm. Skvätten som skymtar fram i den gemensamma rörledningen, från uppdrag Sachapera I, väter knappt fingrarna. Och matserveringen slutade fungera eftersom pengarna tog slut.
Barnen fortsätter att födas, som ett utmanande fram till förintelsen. Kvinnorna erkänner sig själva som gudinnor i ett minimalt ögonblick av deras krönika. Vid den exakta tidpunkten för födsel, när de förlänger det mödosamma livet för deras folk. När de inte låter sig bli utsläckta, små envisa lågor som inte låter sig själva bli släckta, inte ens med historiens starka vindar.
Många är undernärda. De är undernärda och det bräckliga bröstet ger dem inte mer än en törst av årtusenden. De vet att några blir kvar på vägen. Men de satsar på sitt frö för att något ska förändras, för en jävla gångs skull.
Vattnet konsumeras av värmen och glömskan. Brunnarna är uttömda och tankbilen kommer förbi en gång per vecka och rör upp damm. "Det är omänskligt" säger de i Santa Victoria Este. Det räcker inte till. Det räcker aldrig till.
I Orán har hälften av befolkningen parasiter. Utan anständiga sanitära förhållanden så växer småkrypet i kroppen okontrollerat. Den heter strongyloides stercoralis och beskrivs som "en minimal mask, väldigt invasiv som tar sig genom huden på dem som är i regelbunden kontakt med marken, den tar sig in i blodomloppet, den går till lungorna och luftvägarna och den fortplantar sig på tarmväggarna. Hos barn orsakar de här parasiterna, som knappt ger några symptom alls, undernäring, blodbrist och neurokognitiv fördröjning." Detta eftersom i Orán bor hälften av folket mycket nära inpå varandra, i prekära bostäder utan rinnande vatten, utan toalett och med låga inkomster.
Capayán, Andalgalá, Tinogasta, Ancasti - de har inte haft vatten sedan värmen kom. Detta i Catamarca, där den avgående guvernören och den nyvalda guvernören diskuterar dagen för tillträdandet.
Strömmen från en av akvedukterna är begränsad av fabriken Arcor. Den andra når knappt fram till folket men är förminskad på grund av brist på underhåll. Till fots, i små lastbilar, på mulåsnor, tar sig folket utmattat mot la Dirección de Agua Potable (DIPAS) (Vattenverket) där det finns ett rör som vattnet strömmar genom. Till de som inte kommer dit säljs hinkar på 20 liter vatten för 20 pesos. En peso per liter.
Vattnet är inte till för alla. Det är inte för de barn från gränslandet som dricker ur nappflaskor med grått vatten från de torra strömmarna. Liksom maten inte är till för alla, den som bryter fram ur plantagerna och springer genom skogarna. Vatten är redan en handelsvara, såsom soja och vete.
Douglas Tomkins köpte 205 000 hektar i Esteros del Iberá (Iberá våtmarker), en av de mest eftertraktade sötvatten reservoarer i världen. När man beräknade att efterfrågan på vatten för mänskligheten år 2025 kommer att vara 56 % större än man kommer att ha tillgång till. Douglas Tomkins är rik och kommer att vara mycket mera rik när han har vattnet i sina händer och de törstiga munnarna vid sina fötter som legitimerar makten.
I Andalgalá, tänk att där betalar man 20 liter för en burk, utvinningen av guld vid Bajo la Almubrera (en koppar- och guldgruva) "behöver vattnet för att tvätta de 330 000 ton sten som bryts ut per dag och även för cyanidlakningen (en process genom vilken blandningen mellan cyanid och vatten hjälper till att ta loss metallen som är fäst vid stenarna)", säger geologen Isidoro B. Schalamuk, direktör för Recursos Minerales de La Plata (Mineralresurser.i La Plata). Bara i Bajo la Alumbrera förbrukas hundra miljoner liter vatten per dag. I Agua Rica, lika mycket. Just här, några få kilometer från kranarna läcker leriga pärlor. Och värmen sliter sönder viljestyrkan, i nyligen anlända november.
Guden slagen av kallsinnigheten fäller varje dag ner sitt raseri i tårar i Agua Grande, som Guaraníerna kallade Iguazú. Det är underverket i det fördömda landet. Det är naturen i en vacker brist på kontroll mellan de bortglömda folken. Må guden vilja stänka sina söta tårar över de uttorkade liven. Må guden genom lite av ett under väta barnen utan väg. För att vattnet ska bryta fram ur jorden. Likväl som brödet.
Flera artiklar av: Agencia Pelota de Trapo