Medverkan av jakarandan
Agencia Pelota de Trapo
LatiCes översättare: Malena Rivero Friström
Vi är alla jämlika, men några är mer jämlika än andra, omtolkade George Orwell den konstitutionella utopin om lika rättigheter och lika möjligheter.
Argentina. Den politiska reformen kommer att nå sin kulmen följande söndag, vid premiären för det obligatoriska öppna primärvalet för att utse en kandidat. Eller rättare sagt för att i förväg välja ut och göra en precis kartläggning av hur framtiden kommer att te sig för ett fåtal personer som bara ser efter sitt eget välbefinnande men som påstår sig kämpa för medborgarna. Ett påstående som helt saknar verklighetsanknytning, då samhället i realiteten är uppdelat i grupper åtskilda av klyftor. Detta är verkligheten, där en bråkdel av befolkningen vet hur de ska åtnjuta politisk makt, medan resten inte vet vad de ska rösta på, eller ens varför eller hur. Samhällen som lever i utanförskap i de inhemska skogarna i provinsen Salta står inte inför dessa problem: de flesta är papperslösa. Andra är fängslade för sin medverkan att samla och sälja trä, den enda inkomst som håller deras barn vid liv.
Landet är i själva verket flera småländer. Kandidaterna, som håller i valkampanjer till årets slut, erbjuder lösningar som inte har lyckats skingra de monstruösa gapen mellan samhällsgrupperna: säkerhet och trygghet i en förklädnad som skyller allt på den kriminaliserade fattigdomen; tomma tal som utesluter den glömda historien; dagordningar som exkluderar barnen; samt vissheten om att alliansen alltid är densamma, med samma makthavare i bakgrunden, som med minutiös omsorg säkerställer att ingenting kommer att förändras på djupet - att rikedomen fortsätter i samma händer och att fattigdomen, som är ödet för miljontals människor, inte tar sig upp ur källaren av den sociala pyramiden.
Vi är alla jämlika, men några är mer jämlika än andra, omtolkade George Orwell den konstitutionella utopin om lika rättigheter och lika möjligheter. De mer jämlika och de mindre jämlika utformar tillsammans landet med den djupa obalansen: de som är gynnade av klassamhället, och som har betydligt bättre förutsättningar än för tio år sedan; och de som är fördömda till fattigdom, dit ingen ekonomisk eller politisk hjälp når.
På bara fyra år försvann mer än 1.100.000 hektar utav den inhemska skogen. Bulldozers raserade beskogningen ostraffat i årtionden för att berika en liten sektor av stora sojaproducenter. Endast i provinsen Salta skördades 414.934 hektar inhemsk skog mellan åren 2002-2006. Detta innebar en fördubbling av avskogningen från åren 1998-2002. Översvämningar, klimatförändringar, våldsamma stormar, ökenspridningar och oförutsägbara olyckor inom den närmsta framtiden har inte rört den egoistiska koncentrationen av rikedom i ryggen, som stormar fram utan vare sig bromsar eller lagar att rätta sig efter.
Efter år av kamp lyckades man få igenom reglementet la Ley de Bosques (Skogslagen), och Salta implementerade den via sin Ordenamiento Territorial (den territoriella lagstiftningen), vilken förbjuder all produktiv verksamhet i områden som kvalificerats som 'röda' och 'gula'. På så sätt lyckades man få tillgång till de nationella fonder som var ämnade för att berika och bevara de inhemska skogarna, fonder som borde ha nått ursprungssamhällen i området. Ursprungsbefolkningen i dessa områden, som istället för att bidras med pengar, straffas nu mera med lagens pekpinne, vilken är värre än markägarnas exploatering av skogarna och befolkningen.
De bor på kommunal mark på Santa Victoria Este (ett område som ligger i nord-östra Salta) och samlar ved och virke till försäljning. Familjeinkomsterna är begränsade utav en mager och benig familjefar, hjälplös i världen, utrustad med yxa och handsåg. Straffet för vedförsäljning är fängelse, en frihet som lagstiftarna tar sig med de fattiga. En effektivitet och rättfärdighet som lagen oftast har inför de fattigaste. Myndigheterna står för oförsonlighet och orubblig moral gentemot de besegrade, vilka i slutet av dagen överlever tack vara sin förkärlek till naturen, då de lever i symbios med jakarandaträden, som blommar för att lindra de fattigas sorg.
I kommunerna nummer 55 och 14, som identifieras av de alarmerande färgkoderna, "lever fem olika etniska folkgrupper och 462 kreol-familjer sedan 1906", enligt El Tribuno (lokal dagstidning).
De förbjuds att samla trä från sina egna marker. Den historiska marginaliseringen och nödvändigheten att överleva förvandlar dem till brottslingar. Den illegala avverkningen av skogarna och djungeln i det underkuvade norr - vars invånare då och då blommar upp och protesterar som i Jujuy (bergstrakt i norr), men som åter disciplineras med batonger och mord - fortsätter medan lagen blickar åt andra hållet, vilket är brukligt när brotten begås av den mäktiga eliten. Men när ursprungsbefolkningen hugger grenar av guaiacumträden med sina yxor för att sälja dem för en mindre slant, är lagen inte sen att hugga till. Deras rättigheter lyser även med sin frånvaro i hemmen där dokumenteringar saknas, vilket gör det omöjligt för familjer att få barnbidrag, där rätten att hugga ner ett träd är försummad, ja, de har inte ens rätt att existera.
"Om vi fäller träd riskerar vi fängelsestraff. Allt är förbjudet för oss. Vi har inget att försörja oss på. Därför är våra barn undernärda. Vi måste överleva på något sätt. Jag hugger ved för att hålla barnen vid liv. Jag har inget annat att leva på. Jag kommer från bergen, jag försörjer mig med träden." Aurelio Ceballos under en intervju med El Tribuno.
På grund av historien av sina förfäders bakgrund är de dömda till utanförskap från rikedomen som blomstrar i området. Under deras fötter cirkulerar olja, och vatten återfinns här i en av planetens viktigaste sötvattenkällor, vilket forsar fram likt det goda blodet i Pacha Mamas vener (inkarikets gudinna Moder Jord). Förr, för tio år sedan, hundra år sedan, tusen år sedan, var de alla lyckliga. De gjorde upp brasor med grenar från akaciaträden; byggde sina hus med bambu och virke från johannesbrödträdet; åt kapybara till middag (även kallat vattensvin - världens största gnagare); hosta botades med kinin (som utvinns från kinaträdet); brutna ben i kroppen läkte med hjälp av chañarträdet; och på vintern bytte de till sig läder mot stammar från casuarinaträdet. Den lyckliga tiden försvann, precis som träden på berget.
De har ingen vetskap om att det är val på söndag. Det är en lika främmande tanke som de vitas gud. Liksom språket som tvingats på dem. Så som det femstjärniga hotellet på kullen. Precis som vindens skicklighet att transporterar deras frön till andra berg, långt, långt bort från deras liv. Men ingen kan ta ifrån dem, varken med slag eller frihetsberövning, deras symbios med jacarandträden.
Flera artiklar av: Agencia Pelota de Trapo