Toleransens gräns
El Quinto Patio
LatiCes översättare: Angelica Almberg
När spänningen överskrider gränserna, går repet sönder och allt går tillbaka till noll. Det finns inget vidrigare än systemet som utvecklas i livet för de mindre utvecklade städerna. Reglerna, utformade av potentiella kapitalister för egen vinning, består av att ta bort folkviljan, installera regeringar som passar deras planer och skapa en omgivning som är gynnsam för att kunna behålla makten på bekostnad av rädsla och underkastelse. En spännande parallell med den patriarkala dominansens taktik och tillämpningen av våld i sociala och familjära sammanhang som en kontrollmekanism.
Enligt dialektikens lag skapar motståndskampen en kris vars resultat är ett nytt stadium av situationen, för att lösa konflikten innan den börjar – som en kedja – ett annat kontradiktoriskt tillstånd, en annan kris och ett annat steg framåt. Det motsatta händer i våra städer; kriserna bildar ett klimat av avsaknad av friheterna och därför producerar det en återgång av styrkorna, på det sättet att efter en explosion av social protest är det vanligt med en vanhedrande tystnad och en galen stat som tolererar maktmissbruk.
I våra länders sociala struktur tenderar klasserna att skilja sig väsentligt; högre inkomstsektorer utgör den sanna balansen och de beror i stor utsträckning på i vilken grad som trycket kommer att tillämpas på dem som kontrollerar politiken och ekonomin. Det vill säga, om den förmögna och urbana befolkningen bestämmer, kan varje handling som skakar om statusen skjutas upp på obestämd tid. Manifestationerna från de lägre samhällsskikten ska bli kriminaliserade, ogiltigförklarade och förvrängda genom mediemanipulation och tillgången till den offentliga kraften.
Länder där en minoritetssektor innehar nästintill all kontroll över ekonomin och den lagstiftande förvaltningen har inga utvecklingsmöjligheter, på grund av att i dessa länder finns inte några tillgångar till medborgardialog, transparens i den offentliga förvaltningen och inte heller administration av ett rättvist rättsväsende. Ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna för ”minoritetsmajoriteter” som kvinnors sektorer; flickor, pojkar, ungdomar och unga vuxna. Inte heller ges nödvändiga öppningar för att utveckla ett kraftfullt effektivt deltagande och opposition för att försvara dessa rättigheter, eftersom dessa motsätter sig eliternas intressen.
Då kan man inte säga att toleransen har en gräns, utan snarare att det är viktigt att erkänna att toleransen har en punkt av reträtt. Det är vid denna tidpunkt som den eviga återkomsten av idealen sker och, som resultat av detta, demokratiernas vånda. Nationer som är delade och konfronterade mellan rika och fattiga, ursprungsfolk och ladinos, landsbygd och urbanisering, har lite hopp om att övervinna sina konflikter i ett sunt och proaktivt dialektiskt ramverk. Istället blir de svalda av en cyklon med större fattigdom och än mindre framtidsutsikter.
Detta scenario upprepas gång på gång, och bidrar till en dålig miljö full av medborgarnas misstro och gör det möjligt för dem som utnyttjar situationen att bli rikare, att skapa lagar baserade på klientelism, att konsolidera sina nätverk av inflytande och fånga staterna inför den handfallna blicken från samhället. För att undvika det finns det endast en väg av deltagande till bekostnad av känslan av säkerhet som är så viktig för människor. En fiktiv säkerhet, beroende av andras vilja och så bräcklig att det är som att stappla framför vilket som helst roderslag. En sensation av säkerhet vars pelare tunnas ut i luften inför det enda hotet av diktaturerna. En falsk säkerhet såsom förhoppningen av förändring är falsk om man inte är redo att medverka för att bidra till det.
Toleransen och dess begränsningar beror på hur viktig känslan av personlig säkerhet är.
elquintopatio@gmail.com
www.carolinavasquezaraya.com
Flera: Nyheter